Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Idag skriver jag en gästkrönika i Nerikes Allehanda om det ekonomiska och politiksa läget i USA:

Det är minst sagt ett låst läge i amerikansk politik. Trots dramatiskt växande budgetunderskott och därmed ökande statsskuld vägrar republikaner och demokrater att på allvar sätta sig vid förhandlingsbordet för att kompromissa fram en lösning som kan rädda landet från en recession. För någon vecka sedan besökte en delegation ur riksdagens finansutskott USA. Frustrationen, över den skyttegravspolitik som nu spelas upp på federal nivå, var stor hos alla vi mötte. 

En bidragande orsak till bristen på politiskt ansvarstagande finner man i det valsystem som USA tillämpar. Med 14 månader kvar till nästa presidentval inleder nu partierna sina primärvalskampanjer för att ta fram sina huvudkandidater. Att Obama kommer att representera demokraterna är det nog ingen som tvivlar på men svårare är det att sia om vem som ska företräda republikanerna. Och eftersom det först och främst är partiernas ytterkanter som röstar i primärvalen så innebär det att en republikansk presidentkandidat måste vinna Teapartyrörelsens röster för att bli vald till president. Och den som vill blidka Teapartyrörelsen räds i dagsläget att kompromissa med president Obama om den ekonomiska politiken. Även presidenten har svårt att med demokraternas hjälp kunna kompromissa om allt för stora nedskärningar i det offentliga eftersom även han vill bli omvald. Fortsätt läsa »

Idag kan ni läsa min debattartikel i Brännpunkt om bristerna i den kommunala revisionen. Hela 77 kommuner granskas nämligen av en revision som leds av en partikamrat! 

För mig är detta oacceptabelt och visar tydligt brist på förståelse av demokratins villkor. Alla beslut på kommunal nivå bör granskas på ett oberoende och professionellt och därför föreslår jag i min debattartikel att man bör införa någon form av extern yrkesrevision. Läs artikeln i sin helhet här.

Det är ovanligt att kalla in finansutskottet när riksdagen inte är öppnad men idag skedde detta eftersom vi i riksdagen bör vara informerade om hur Konjunkturinstitutet (KI), riksbanken och regeringen ser på det aktuella ekonomiska läget. 

Vi ser just nu mycket oro i vår omvärld kopplad till länders ekonomier.  KI skriver ner tillväxtprognoserna och det får vi anta att regeringen gör när de presenterar sina siffror om några veckor. Även arbetslösheten förväntas plana ut. 

Det vi ser nu skulle man kunna kalla finanskrisens andra halvlek. Många länder var redan innan krisen dåligt rustade med en för stor kostym. Dessa utgifter och andra efterfrågestimulerande åtgärder fick då finansieras med lån. Nu har lånen vuxit till stora skuldberg och eftersom länders ekonomier är tätt sammanflätade får detta stora konsekvenser.

 Jag är orolig över det faktum att vi har så många överintecknade länder. I Asien ser vi delvis motsatsen.  Obalansen i världsekonomin har aldrig varit större. Förenklat och kortfattat kan man säga att Kina producerar och lånar ut medan USA konsumerar och lånar. 

I Sverige står vi starkt rustade men det är viktigt att ha goda marginaler. Detta eftersom Sverige, som är så extremt beroende av andra länders efterfrågan och ekonomi, måste kunna parera en nedgång av konjunkturen. Eftersom överskottet nu förväntas minska är det klokt att avvakta med ett femte jobbskatteavdrag eller med ytterligare skattesänkningar för andra grupper. Precis som vi måste avvakta andra inkomstsänkningar eller utgiftsökningar.

 Jobbskatteavdraget är det verktyg som har bäst effekt för att påverka arbetsutbudet. Detta står fast även i kristider. Men det kostar och därför vore det okokt att nu – när vi ett kraftigt minskat överskott –sänka skatten ytterligare. Jag hoppas dock att det blir möjligt att införa ytterligare jobbskatteavdrag senare i mandatperioden.

Ibland glömmer vi bort hur bra det går för svensk ekonomi och vilken fantastisk sysselsättningsutveckling vi har. I finansutskott och EU-nämnd konfronteras jag hela tiden med uppgifter om den ekonomiska utvecklingen i övriga Europa och kan jämföra olika länders ekonomiska läge. 

De allra flesta länder i Europa kämpar med stora budgetunderskott och enorma statsskulder. Här hemma når vi överskott redan i år och vår statsskuld har inte varit så låg som nu på många år. Detta ger oss förutsättningar som andra länder bara kan drömma om. Vi pratar om vad vi ska göra med reformutrymmet samtidigt som andra länder får göra stora nedskärningar i den offentliga sektorn. 

Några länder i Europa har det extra problematiskt just nu. Grekland och Portugal är tyvärr de värsta exemplen på hur illa det kan gå om man inte har ordning i de offentliga finanserna. Dessa länder har tvingats söka stöd från IMF och EU men trots detta så har räntorna på statsobligationer utgivna av Grekland och Portugal fortsatt att stiga. Det beror helt enkelt på att marknaden inte har förtroende för länderna ska kunna hantera sin situation. Ländernas vanskötta ekonomier påverkar oss på många sätt och det skapar osäkerhet i hela Europa. Dessutom bromsas utvecklingen i EU när det handlar om att stärka vår gemensamma konkurrenskraft för att möta konkurrensen från Kina, Indien och andra länder. Det tror jag kan få stora effekter framöver.

I veckan presenterade Rädda Barnen sin årsrapoprt om barnfattigdomen där man varnar för en utbredd barnfattigdom i Sverige. För mig är det självklart att alla barn i vårt land ska ha och känna trygghet – både i sina relationer och ekonomiskt. Det är oerhört viktigt att vi förbättrar situationen för dessa barn och att vi ser till att alla barn har de förutsättningar som behövs för att ha det så bra som möjligt och att de kan utvecklas. 

Men det är viktigt att läsa statistik på rätt sätt. Som Rädda Barnen själva poängterar så har den fattigaste femtedelen av barnhushållen ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre. Rädda Barnen menar att de fattigaste barnhushållens ställning har försämrats och pekar alltså på den relativa fattigdomen. Deras förslag som åtgärder mot detta är höjda bidrag. 

För mig är grunden för att lyfta barn ur fattigdom ett arbete och en lön att leva på – inte bidrag. Att vi fortsätter att arbeta för en politik för fler i arbete är centralt. Genom sänkt skatt på vanliga inkomster förbättrar vi många barnfamiljers marginaler. En ensamstående förälder, exempelvis en metallarbetare, till två barn får nu 1 600 kronor mer i plånboken varje månad. Därutöver har regeringen också höjt flerbarnstillägget i barnbidraget och bostadsbidraget för barnfamiljer. 

Något annat som kan vara av vikt när man diskuterar barnfattigdom, är att Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 halegat på en nivå runt 13 % till att år 2008 ligga på cirka 5 %. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.

 

Idag blev det klart att den svenska insatsen i Libyen förlängs, detta genom en viktig uppgörelse mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är ett glädjande besked, i synnerhet efter Socialdemokraternas mycket stora ambivalens i frågan. Ett militärt tryck i Libyen är viktigt eftersom det kommer att påskynda den demokratiska och politiska processen i landet. Uppgörelsen med de andra partierna innebär en intensifierad och bredare spaningskapacitet utfört av fem stycken JAS 39 Gripen och tillhörande stödresurser, bland annat flygtankning. Dessutom kommer en bordningsstyrka att finnas på plats för att upprätthålla vapenembargot. Det kommande militära bidraget innebär ett bredare svenskt engagemang och ökat humanitärt bistånd.

Jag tror att det är mycket bra att vi nu har en överenskommelse som är stark och bred och som visar att Sverige ett internationellt ansvar. Beslut kommer att tas i riksdagen nästa vecka, vilket leder till en smidig övergång eftersom det första beslutet som togs tidigare i våras upphör den 22 juni i år.

Krönika i Nerikes Allehanda fredagen den 27 maj

 Varje medborgare har rätt att kräva att inbetalade skattepengar används effektivt och att det kommer rätt verksamheter till del. Vi vill exempelvis att våra barn ska ha en god skolgång, att äldreomsorgen ska fungera och att samhället utvecklas på bästa sätt. Som politiker vill vi gärna blicka framåt, förändra och utveckla olika områden efter vår politiska övertygelse. Men för att kunna göra det behövs en titt i backspegeln och att vi orkar lära av historien. Vår uppgift är att följa upp tidigare fattade beslut och att dessa fått de effekter som avsetts. Ett sätt att kontrollera måluppfyllelse och ändamålsenlighet är genom en revision, vars uppdrag är att just granska effektivitet och regelefterlevnad. På statlig nivå finns Riksrevisionen, en oberoende myndighet under riksdagen som har ett starkt mandat att granska regeringen, dess statliga myndigheter och verksamheter. För oss i riksdagen är det centralt att behandla deras granskningar i utskotten. Men en mycket stor del av våra offentliga tjänster finns på kommunal nivå och finansieras via kommunalskatten. Här har Riksrevisionen inget mandat att granska, istället ska den kommunala revisionen fungera som ett kontrollorgan och se till att skattepengarna används effektivt.

Problemet är dock att den del av revisionen som ska granska verksamheterna allt som oftast är starkt kopplad till de politiska partierna och de folkvalda. I vårt län är det dessutom så illa att de socialdemokratiskt styrda kommunerna Hallsberg, Karlskoga och Kumla har valt att låta partikamrater inneha ordförandeposterna i revisionen. Detta är anmärkningsvärt och tyder på maktfullkomlighet. Att partierna på det sättet granskar sig själva är vare sig önskvärt eller demokratiskt och tenderar till att bli en form av nepotism. Fortsätt läsa »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.