Elisabeth Svantesson (M)

I veckan presenterade Rädda Barnen sin årsrapoprt om barnfattigdomen där man varnar för en utbredd barnfattigdom i Sverige. För mig är det självklart att alla barn i vårt land ska ha och känna trygghet – både i sina relationer och ekonomiskt. Det är oerhört viktigt att vi förbättrar situationen för dessa barn och att vi ser till att alla barn har de förutsättningar som behövs för att ha det så bra som möjligt och att de kan utvecklas. 

Men det är viktigt att läsa statistik på rätt sätt. Som Rädda Barnen själva poängterar så har den fattigaste femtedelen av barnhushållen ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre. Rädda Barnen menar att de fattigaste barnhushållens ställning har försämrats och pekar alltså på den relativa fattigdomen. Deras förslag som åtgärder mot detta är höjda bidrag. 

För mig är grunden för att lyfta barn ur fattigdom ett arbete och en lön att leva på – inte bidrag. Att vi fortsätter att arbeta för en politik för fler i arbete är centralt. Genom sänkt skatt på vanliga inkomster förbättrar vi många barnfamiljers marginaler. En ensamstående förälder, exempelvis en metallarbetare, till två barn får nu 1 600 kronor mer i plånboken varje månad. Därutöver har regeringen också höjt flerbarnstillägget i barnbidraget och bostadsbidraget för barnfamiljer. 

Något annat som kan vara av vikt när man diskuterar barnfattigdom, är att Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 halegat på en nivå runt 13 % till att år 2008 ligga på cirka 5 %. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.

Idag blev det klart att den svenska insatsen i Libyen förlängs, detta genom en viktig uppgörelse mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är ett glädjande besked, i synnerhet efter Socialdemokraternas mycket stora ambivalens i frågan. Ett militärt tryck i Libyen är viktigt eftersom det kommer att påskynda den demokratiska och politiska processen i landet. Uppgörelsen med de andra partierna innebär en intensifierad och bredare spaningskapacitet utfört av fem stycken JAS 39 Gripen och tillhörande stödresurser, bland annat flygtankning. Dessutom kommer en bordningsstyrka att finnas på plats för att upprätthålla vapenembargot. Det kommande militära bidraget innebär ett bredare svenskt engagemang och ökat humanitärt bistånd.

Jag tror att det är mycket bra att vi nu har en överenskommelse som är stark och bred och som visar att Sverige ett internationellt ansvar. Beslut kommer att tas i riksdagen nästa vecka, vilket leder till en smidig övergång eftersom det första beslutet som togs tidigare i våras upphör den 22 juni i år.

Socialdemokraternas nya partisekreterare, Carin Jämtin, första-maj-talade i Örebro igår. Då tog hon tillfället i akt att lansera en idé om en muslimsk helgdag i Sverige. Hon hamnar ofta fel – och igår gjorde hon det igen. I valrörelsen handlade förslagen om en butler i tunnelbanan och nu, i omvalrörelsen, förslag om en ny helgdag.

För mig är det viktigt att visa alla människor – med olika sedvänjor och trosinriktning – repsekt.  Men jag har också respekt för vår svenska historia precis om många av mina utländska vänner har. De flesta som migrerar hit gör det inte för att de tycker att vår historia och våra traditioner ska anpassas och förändras.  Tvärtom finns det ett kitt som håller ett samhälle samman, som också förenar oss till viss del. Det kittet består av värderingar men också av historia och kultur.

Jag är väl medveten om att ett samhälle ständigt förändras och vi alla som bor i Sverige är en del av detta. Men att ändra våra traditionella helgdagar bara för att vi tror att det finns en grupp som föräväntar sig detta bygger inte Sverige starkare – tvärtom. Det urhoklar den gemensamma grunden som vi alla ska bygga på.

Igår deltog jag i Rakt på Sak, tillsammans med Jonas Eriksson från Miljöpartiet, och diskuterade kärnkraft. Med anledning av den stora kris som nu råder i Japan kändes det inte så bra att diskutera detta men samtidigt förstår jag – och delar – den oro som människor känner och valde därför att vara med.

Det är oerhört viktigt att vi följer utvecklingen som sker och då det finns risker med kärnkraft jobbar vi mycket och intensivt med säkerhetsfrågor i Sverige. Idag har vi inte tillräckligt med förnybar energi för att kunna elförsörja landets befolkning, så för att få en optimal och så ren energi som möjligt behöver vi ersätta de gamla reaktorerna med nya och säkra kärnkraftsverk samt fortsätta att satsa på förnybar energi och forskningen kring detta.