Det finns en plats i riksdagshuset som är viktigare än andra att visa för skolelever som kommer på besök; minnesmärket över Raul Wallenberg. Där får jag och andra ledamöter en möjlighet att berätta om en svensk som gjort skillnad – på liv och död – för tusentals människor under andra världskriget. Det känns viktigt att svenska skolelever vet att det har funnits människor som osjälviskt och med stort mod vågat trotsa Hitlers dödspatruller. Som diplomat utfärdade Raul Wallenberg tillfälliga så kallade skyddspass – pass som identifierade personer som utgavs ha fått tillstånd att komma till Sverige. Detta gav ungerska judar en möjlighet att fly från nazismens dödsmaskineri.

För mig finns det även en annan orsak till att det känns viktigt att lyfta fram Raul Wallenbergs gärningar. Han gjorde det som den svenska regeringen och de flesta svenskar inte gjorde under kriget; trotsade Hitler i handling. Den svenska flatheten under andra världskriget kan få mig att känna sorg och gör mig ännu fastare i min övertygelse att Raul Wallenbergs minne är värt att hedra. Han gjorde helt enkelt det som väldigt få svenskar vågade eller ville göra.

I år är det ett officiellt minnesår för Raul Wallenberg eftersom det är 100 år sedan han föddes. Detta kommer att uppmärksammas på flera sätt och i flera länder. Här i Sverige börjar vi riksdagens arbetsår nästa vecka med en ceremoni i kammaren för att uppmärksamma minnesåret. Det känns viktigt och rätt. Själv skulle jag gärna gå längre. I en riksdagsmotion har jag föreslagit att Sverige borde införa en årlig minnesdag för att hedra Rauls minne. Detta är något som skett i andra länder men inte i det land där han är född.

Och visst kan det synas märkligt att vissa svenskar tenderar att få mycket större uppskattning utanför Sverige än här hemma trots att de gjort stora insatser för mänskligheten. Jag kan inte minnas att mina historielärare någonsin lyfte fram Raul Wallenberg på ett särskilt sätt och jag hoppas innerligt att dagens historielärare lägger ner mycket mer tid på andra världskriget och förintelsen än vad mina lärare gjorde.

Det Raul Wallenberg gjorde är värt att lyfta fram på ett sätt som kan få oss alla att känna en stolthet över att någon steg fram och vågade göra en skillnad. I år- år 2012 – ges vi alla en möjlighet att hedra Raul Wallenbergs minne. Hoppas att vi alla tar chansen att göra det så att det inte bara är i New York, Moskva, Tel Aviv, Berlin och Toronto som man hedrar hans minne.

Samtidigt bör vi påminna varandra om att det fortfarande finns människor som lider såväl runt om på jorden som i vår närhet. Dessa behöver vårt stöd på olika sätt. Även om inte många andra krigshärdar eller katastrofer kan jämföras med förintelsen finns det fortfarande människor som behandlar andra människor med grymhet – både i det stora och i det lilla. Här måste vi ha civilkurage och mod att göra det vi kan för att hindra ondskan – med Raul Wallenberg som förebild.

Det viktigast vi kan gör för att öka sparandet för människor med små marginaler är att fortsätta sänka skatten för just denna grupp. Att det ska löna sig att arbeta, så att man kan spara eller konsumera mer, är viktigast.

Därmed inte sagt att vi inte ska underlätta sparande, det har vi exempelvis gjort genom det investeringssparkonton som nu introducerats.

Annie Lööf har en viktig poäng i att hushåll behöver en buffert. Men att införa ett avdrag – som gynnar alla med höga inkomster – tror jag är fel väg att gå.

Förutom mina personliga möten har jag också delvis beforska området, när jag lade fram min licentiatavhandling i nationalekonomi vid Örebro universitet 2006. Den handlade om nyanländas arbetsmarknadsintroduktion och det blev tydlig för mig att nyanlända kvinnor fick en betydligt sämre introduktion än vad män fick, när de kom till Sverige.

Jag menar att kvoteringsdebatten lätt blir en pseudodebatt eftersom den tar bort fokus från de verkligen viktiga jämställdhetsarbetet; att synliggöra de kvinnor som är födda i ett annat land och som helt står utanför samhälls- och arbetsliv.

Det är minst sagt ett låst läge i amerikansk politik. Trots dramatiskt växande budgetunderskott och därmed ökande statsskuld vägrar republikaner och demokrater att på allvar sätta sig vid förhandlingsbordet för att kompromissa fram en lösning som kan rädda landet från en recession. För någon vecka sedan besökte en delegation ur riksdagens finansutskott USA. Frustrationen, över den skyttegravspolitik som nu spelas upp på federal nivå, var stor hos alla vi mötte. 

En bidragande orsak till bristen på politiskt ansvarstagande finner man i det valsystem som USA tillämpar. Med 14 månader kvar till nästa presidentval inleder nu partierna sina primärvalskampanjer för att ta fram sina huvudkandidater. Att Obama kommer att representera demokraterna är det nog ingen som tvivlar på men svårare är det att sia om vem som ska företräda republikanerna. Och eftersom det först och främst är partiernas ytterkanter som röstar i primärvalen så innebär det att en republikansk presidentkandidat måste vinna Teapartyrörelsens röster för att bli vald till president. Och den som vill blidka Teapartyrörelsen räds i dagsläget att kompromissa med president Obama om den ekonomiska politiken. Även presidenten har svårt att med demokraternas hjälp kunna kompromissa om allt för stora nedskärningar i det offentliga eftersom även han vill bli omvald.

 Risken är stor att det ekonomiska läget kommer att vara låst ända fram till presidentvalet 2012. Det vore destruktivt för amerikansk ekonomi men också för övriga delar av världen eftersom landet fortfarande spelar en stor roll i världsekonomin.

Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har länge bedrivit en expansiv penningpolitik och med en ränta nära noll kan inte längre räntan användas som ett vapen att få fart på ekonomin. Däremot har centralbanken stödköpt statsobligationer för 600 miljarder dollar – vilket är detsamma som att trycka nya pengar – i ett försök att stimulera tillväxten. Men nu väntar Federal Reserve på att politikerna ska ta sitt ansvar.

 I USA ser många avundsjukt på Sverige eftersom vi efter 90-talskrisen lyckades med överenskommelser över blockgränsen för att få till stånd ett finanspolitiskt ramverk. Här har Alliansen respekterat de grundläggande restriktioner som riksdagen fattat beslut om när det gäller våra gemensamma finanser. Detta ansvarstagande tillsammans med en tydlig arbetslinje har varit en stark bidragande faktor till en stabilitet och tillväxt i svensk ekonomi när andra länder backat. Men även vi står inför tuffa utmaningar framöver och tillväxten skrivs ner på grund av oron i bl.a. eurozonen.

 Dock har vi ett bättre utgångsläge än de flesta andra eftersom vi har en regering som tar ansvar. Jag noterar att en del opinionsbildare verkar tycka att detta är detsamma som tråkig politik. Men jag tror att de flesta medborgare föredrar en stabil och ansvarsfull finanspolitik som säkrar välfärd och skapar trygghet istället för en ogenomtänkt politik med växande underskott och ökande skulder, med nedskärningar och höjda skatter som följd. En politik som värnar välfärden och tar ansvar för våra gemensamma resurser må kallas tråkig – men den är ändå helt rätt. Fråga amerikanerna, de är dödströtta på politiker som inte tar ansvar, och de vet dessutom att det kommer att stå dem alla dyrt.

För mig är detta oacceptabelt och visar tydligt brist på förståelse av demokratins villkor. Alla beslut på kommunal nivå bör granskas på ett oberoende och professionellt och därför föreslår jag i min debattartikel att man bör införa någon form av extern yrkesrevision. Läs artikeln i sin helhet här.

Vi ser just nu mycket oro i vår omvärld kopplad till länders ekonomier.  KI skriver ner tillväxtprognoserna och det får vi anta att regeringen gör när de presenterar sina siffror om några veckor. Även arbetslösheten förväntas plana ut. 

Det vi ser nu skulle man kunna kalla finanskrisens andra halvlek. Många länder var redan innan krisen dåligt rustade med en för stor kostym. Dessa utgifter och andra efterfrågestimulerande åtgärder fick då finansieras med lån. Nu har lånen vuxit till stora skuldberg och eftersom länders ekonomier är tätt sammanflätade får detta stora konsekvenser.

 Jag är orolig över det faktum att vi har så många överintecknade länder. I Asien ser vi delvis motsatsen.  Obalansen i världsekonomin har aldrig varit större. Förenklat och kortfattat kan man säga att Kina producerar och lånar ut medan USA konsumerar och lånar. 

I Sverige står vi starkt rustade men det är viktigt att ha goda marginaler. Detta eftersom Sverige, som är så extremt beroende av andra länders efterfrågan och ekonomi, måste kunna parera en nedgång av konjunkturen. Eftersom överskottet nu förväntas minska är det klokt att avvakta med ett femte jobbskatteavdrag eller med ytterligare skattesänkningar för andra grupper. Precis som vi måste avvakta andra inkomstsänkningar eller utgiftsökningar.

 Jobbskatteavdraget är det verktyg som har bäst effekt för att påverka arbetsutbudet. Detta står fast även i kristider. Men det kostar och därför vore det okokt att nu – när vi ett kraftigt minskat överskott –sänka skatten ytterligare. Jag hoppas dock att det blir möjligt att införa ytterligare jobbskatteavdrag senare i mandatperioden.

De allra flesta länder i Europa kämpar med stora budgetunderskott och enorma statsskulder. Här hemma når vi överskott redan i år och vår statsskuld har inte varit så låg som nu på många år. Detta ger oss förutsättningar som andra länder bara kan drömma om. Vi pratar om vad vi ska göra med reformutrymmet samtidigt som andra länder får göra stora nedskärningar i den offentliga sektorn. 

Några länder i Europa har det extra problematiskt just nu. Grekland och Portugal är tyvärr de värsta exemplen på hur illa det kan gå om man inte har ordning i de offentliga finanserna. Dessa länder har tvingats söka stöd från IMF och EU men trots detta så har räntorna på statsobligationer utgivna av Grekland och Portugal fortsatt att stiga. Det beror helt enkelt på att marknaden inte har förtroende för länderna ska kunna hantera sin situation. Ländernas vanskötta ekonomier påverkar oss på många sätt och det skapar osäkerhet i hela Europa. Dessutom bromsas utvecklingen i EU när det handlar om att stärka vår gemensamma konkurrenskraft för att möta konkurrensen från Kina, Indien och andra länder. Det tror jag kan få stora effekter framöver.

Men det är viktigt att läsa statistik på rätt sätt. Som Rädda Barnen själva poängterar så har den fattigaste femtedelen av barnhushållen ökat sina faktiska inkomster med 22 procent mellan år 1998 och år 2008. Människor har med andra ord inte fått det sämre, utan snarare har alla fått det bättre, men vissa har fått det ännu bättre. Rädda Barnen menar att de fattigaste barnhushållens ställning har försämrats och pekar alltså på den relativa fattigdomen. Deras förslag som åtgärder mot detta är höjda bidrag. 

För mig är grunden för att lyfta barn ur fattigdom ett arbete och en lön att leva på – inte bidrag. Att vi fortsätter att arbeta för en politik för fler i arbete är centralt. Genom sänkt skatt på vanliga inkomster förbättrar vi många barnfamiljers marginaler. En ensamstående förälder, exempelvis en metallarbetare, till två barn får nu 1 600 kronor mer i plånboken varje månad. Därutöver har regeringen också höjt flerbarnstillägget i barnbidraget och bostadsbidraget för barnfamiljer. 

Något annat som kan vara av vikt när man diskuterar barnfattigdom, är att Sverige har den näst lägsta inkomstspridningen av samtliga OECD-länder och att andelen absolut fattiga sjunkit från att år1999 halegat på en nivå runt 13 % till att år 2008 ligga på cirka 5 %. Denna trend är även tydlig beträffande barnfattigdom där antalet barn i hushåll med försörjningsstöd kraftigt minskat sedan mitten av 1990-talet.

Jag tror att det är mycket bra att vi nu har en överenskommelse som är stark och bred och som visar att Sverige ett internationellt ansvar. Beslut kommer att tas i riksdagen nästa vecka, vilket leder till en smidig övergång eftersom det första beslutet som togs tidigare i våras upphör den 22 juni i år.