I tisdags signalerade Frankrikes finansminister Francois Baroin att nio euroländer vill införa en skatt på finansiella transaktioner. I ett brev till det danska ordförandeskapet har man begärt att frågan ska tas upp på nästa toppmöte. Frågan om skatt på finansiella transaktioner har diskuterats flitigt i EU-kretsar de senaste åren och Europeiska kommissionen lade förra året fram ett förslag om en sådan skatt.  EU-skatt på finanstransaktioner står högt på den politiska dagordningen i EU-parlamentet och i många europeiska länder.

Men vi är många som är starkt kritiska till förslaget. Jag är övertygad om att en transaktionsskatt är fel väg att gå i ett Europa som behöver få ordning på sina ekonomier. Det är lätt att skjuta över målet, eller att skjuta på fel mål, i efterdyningarna av en kris. Det formella motivet till att införa en skatt på finansiella transaktioner sägs vara att spekulationer ska minska. I praktiken innebär dock en transaktionsskatt höjda kostnader för handel och investeringar, vilket är destruktivt och tillväxthämmande för Sverige och resten av EU. Vi är ett av få länder som faktiskt provat transaktionsskatter och erfarenheterna är dåliga. När vi under 1980-talet införde skatten – den så kallade valpskatten – blev resultatet att handeln flyttade från Stockholm till London, eftersom inget annat land hade denna transaktionsskatt.

Idag är de finansiella marknaderna ännu mer lättrörliga samtidigt som europeiska finansmarknader utmanas av tillväxtekonomier såsom Kina och Indien. För att en transaktionsskatt överhuvudtaget ska fungera måste skatten införas av alla världens länder, vilket aldrig kommer att ske. Europaparlamentet har tagit ställning för att skatten ska införas i alla länder i EU och menar att EU borde ligga ”steget före” och ensidigt införa en skatt på finansiella transaktioner – oavsett vad övriga länder gör. Men det vore förödande för innovationskraften i EU.

Att så många europaparlamentariker är positiva till en s.k. Tobinskatt är helt enkelt att de vill se en utökning av EU:s budget. Men efter en världsomfattande ekonomisk kris är det oerhört viktigt att vara återhållsam med de ekonomiska resurser man har i sin hand. Sverige har i det här fallet varit exemplarisk och hyllas nu runtom i världen för vår ekonomi och framgångsrika krisbekämpning. Man kan tycka att detta är ett recept som även bör följas av EU men så verkar inte vara fallet utan snarare tvärtom – man vill istället öka budgeten. Transaktionsskatt blir då ett sätt låta EU:s budget växa. Bara detta är en anledning till att vara skeptiskt till parlamentets inställning.

Eftersom det finns låsningar i den stora EU-kretsen att införa skatten så vill nu alltså nio länder själva gå vidare meddelade den franska finansministern i början av veckan. Och Lissabonfördaget medger att om en tredjedel av medlemsländerna stödjer ett förslag kan de själva inför ny lagstiftning. För svensk del innebär detta att en hel del finansiella transaktioner i Europa beskattas. Mitt tips är att dessa transaktioner kommer att finna andra vägar än just till dessa länder. De länder som skrivit under brevet hoppas antagligen att en transaktionsskatt ska förbättra deras usla offentliga finanser men det finns en uppenbar risk att det blir precis tvärtom; länder med en transaktionsskatt kan komma att se transaktionerna försvinna till andra länder.

Elisabeth Svantesson (M)

Riksdagsledamot, Örebro län

Idag, måndag, diskuterar Europas regeringschefer utformningen av den finanspakt som euroländerna i december 2012 tog initiativ till att bilda. Tyvärr förekommer flera felaktiga föreställningar om vad ett svenskt medlemskap skulle innebära och jag tror att det finns ett behov att förtydliga vad pakten handlar om – och vad den inte handlar om.

Finanspakten har för avsikt att förstärka budgetdisciplinen inom eurozonen. Syftet är att euroländerna genom striktare kontroll av varje lands nationella budget ska kunna undvika den krissituation som eurosamarbetet hamnat i idag. De tio EU-länder som inte är med i eurosamarbetet har erbjudits att ansluta sig till pakten.

Ett svenskt medlemskap i finanspakten innebär inte att Sverige går med i eurosamarbetet eller närma sig ett euromedlemskap. Ändå väljer politiker på vänsterkanten att hävda att det finns en dold agenda och att ett svenskt medlemskap i finanspakten är ett närmande till eurosamarbetet. Det är helt enkelt inte sant. Svenska folket äger frågan om och när vi ska gå med i euron.

I debatten om ett eventuellt medlemskap i finanspakten har man också från vissa håll valt att blanda ihop finanspakten med den krishanteringsmekanism (som förkortas ESM). Denna mekanism som euroländerna har beslutat om att skapa för att kunna ge finansiellt stöd till euroländer som drabbats eller hotas av allvarliga finansieringsproblem. Det är endast euroländerna som bidrar till organisationens utlåningsmöjligheter. Sverige skulle inte genom ett medlemskap i finanspakten bidra med pengar till ESM.

Även om Sverige inte ingår i eurosamarbetet så påverkas vår ekonomi i högsta grad av det ekonomiska läget i euroländerna. Svensk export utgör 50 procent av BNP varav 70 procent av vår export går till Europa.  En ekonomisk nedgång i dessa länder leder därmed till mindre export för svenska företag och tuffare situation på svensk arbetsmarknad. Moderaterna välkomnar därför att euroländerna vidtar ytterligare åtgärder för en striktare ekonomisk styrning än tidigare och för oss moderater är ett svenskt deltagande i pakten främst en fråga om inflytande. Paktens regler får inga konsekvenser för de länder som inte har euro men vi får inflytande på avtalets innehåll. Vi får vara med och ha synpunkter på hur euroländerna formulerar sina budgetregler sinsemellan och med ett medlemskap i pakten säkrar vi också en röst om reglerna för pakten skulle omförhandlas i framtiden. Sverige har därför inget att förlora om vi bestämmer oss för att vara med i pakten.

Elisabeth Svantesson

Riksdagsledamot (M)

Ledamot av finansutskott och EU-nämnd

Det finns en plats i riksdagshuset som är viktigare än andra att visa för skolelever som kommer på besök; minnesmärket över Raul Wallenberg. Där får jag och andra ledamöter en möjlighet att berätta om en svensk som gjort skillnad – på liv och död – för tusentals människor under andra världskriget. Det känns viktigt att svenska skolelever vet att det har funnits människor som osjälviskt och med stort mod vågat trotsa Hitlers dödspatruller. Som diplomat utfärdade Raul Wallenberg tillfälliga så kallade skyddspass – pass som identifierade personer som utgavs ha fått tillstånd att komma till Sverige. Detta gav ungerska judar en möjlighet att fly från nazismens dödsmaskineri.

För mig finns det även en annan orsak till att det känns viktigt att lyfta fram Raul Wallenbergs gärningar. Han gjorde det som den svenska regeringen och de flesta svenskar inte gjorde under kriget; trotsade Hitler i handling. Den svenska flatheten under andra världskriget kan få mig att känna sorg och gör mig ännu fastare i min övertygelse att Raul Wallenbergs minne är värt att hedra. Han gjorde helt enkelt det som väldigt få svenskar vågade eller ville göra.

I år är det ett officiellt minnesår för Raul Wallenberg eftersom det är 100 år sedan han föddes. Detta kommer att uppmärksammas på flera sätt och i flera länder. Här i Sverige börjar vi riksdagens arbetsår nästa vecka med en ceremoni i kammaren för att uppmärksamma minnesåret. Det känns viktigt och rätt. Själv skulle jag gärna gå längre. I en riksdagsmotion har jag föreslagit att Sverige borde införa en årlig minnesdag för att hedra Rauls minne. Detta är något som skett i andra länder men inte i det land där han är född.

Och visst kan det synas märkligt att vissa svenskar tenderar att få mycket större uppskattning utanför Sverige än här hemma trots att de gjort stora insatser för mänskligheten. Jag kan inte minnas att mina historielärare någonsin lyfte fram Raul Wallenberg på ett särskilt sätt och jag hoppas innerligt att dagens historielärare lägger ner mycket mer tid på andra världskriget och förintelsen än vad mina lärare gjorde.

Det Raul Wallenberg gjorde är värt att lyfta fram på ett sätt som kan få oss alla att känna en stolthet över att någon steg fram och vågade göra en skillnad. I år- år 2012 – ges vi alla en möjlighet att hedra Raul Wallenbergs minne. Hoppas att vi alla tar chansen att göra det så att det inte bara är i New York, Moskva, Tel Aviv, Berlin och Toronto som man hedrar hans minne.

Samtidigt bör vi påminna varandra om att det fortfarande finns människor som lider såväl runt om på jorden som i vår närhet. Dessa behöver vårt stöd på olika sätt. Även om inte många andra krigshärdar eller katastrofer kan jämföras med förintelsen finns det fortfarande människor som behandlar andra människor med grymhet – både i det stora och i det lilla. Här måste vi ha civilkurage och mod att göra det vi kan för att hindra ondskan – med Raul Wallenberg som förebild.

Det viktigast vi kan gör för att öka sparandet för människor med små marginaler är att fortsätta sänka skatten för just denna grupp. Att det ska löna sig att arbeta, så att man kan spara eller konsumera mer, är viktigast.

Därmed inte sagt att vi inte ska underlätta sparande, det har vi exempelvis gjort genom det investeringssparkonton som nu introducerats.

Annie Lööf har en viktig poäng i att hushåll behöver en buffert. Men att införa ett avdrag – som gynnar alla med höga inkomster – tror jag är fel väg att gå.

Förutom mina personliga möten har jag också delvis beforska området, när jag lade fram min licentiatavhandling i nationalekonomi vid Örebro universitet 2006. Den handlade om nyanländas arbetsmarknadsintroduktion och det blev tydlig för mig att nyanlända kvinnor fick en betydligt sämre introduktion än vad män fick, när de kom till Sverige.

Jag menar att kvoteringsdebatten lätt blir en pseudodebatt eftersom den tar bort fokus från de verkligen viktiga jämställdhetsarbetet; att synliggöra de kvinnor som är födda i ett annat land och som helt står utanför samhälls- och arbetsliv.

Det är minst sagt ett låst läge i amerikansk politik. Trots dramatiskt växande budgetunderskott och därmed ökande statsskuld vägrar republikaner och demokrater att på allvar sätta sig vid förhandlingsbordet för att kompromissa fram en lösning som kan rädda landet från en recession. För någon vecka sedan besökte en delegation ur riksdagens finansutskott USA. Frustrationen, över den skyttegravspolitik som nu spelas upp på federal nivå, var stor hos alla vi mötte. 

En bidragande orsak till bristen på politiskt ansvarstagande finner man i det valsystem som USA tillämpar. Med 14 månader kvar till nästa presidentval inleder nu partierna sina primärvalskampanjer för att ta fram sina huvudkandidater. Att Obama kommer att representera demokraterna är det nog ingen som tvivlar på men svårare är det att sia om vem som ska företräda republikanerna. Och eftersom det först och främst är partiernas ytterkanter som röstar i primärvalen så innebär det att en republikansk presidentkandidat måste vinna Teapartyrörelsens röster för att bli vald till president. Och den som vill blidka Teapartyrörelsen räds i dagsläget att kompromissa med president Obama om den ekonomiska politiken. Även presidenten har svårt att med demokraternas hjälp kunna kompromissa om allt för stora nedskärningar i det offentliga eftersom även han vill bli omvald.

 Risken är stor att det ekonomiska läget kommer att vara låst ända fram till presidentvalet 2012. Det vore destruktivt för amerikansk ekonomi men också för övriga delar av världen eftersom landet fortfarande spelar en stor roll i världsekonomin.

Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har länge bedrivit en expansiv penningpolitik och med en ränta nära noll kan inte längre räntan användas som ett vapen att få fart på ekonomin. Däremot har centralbanken stödköpt statsobligationer för 600 miljarder dollar – vilket är detsamma som att trycka nya pengar – i ett försök att stimulera tillväxten. Men nu väntar Federal Reserve på att politikerna ska ta sitt ansvar.

 I USA ser många avundsjukt på Sverige eftersom vi efter 90-talskrisen lyckades med överenskommelser över blockgränsen för att få till stånd ett finanspolitiskt ramverk. Här har Alliansen respekterat de grundläggande restriktioner som riksdagen fattat beslut om när det gäller våra gemensamma finanser. Detta ansvarstagande tillsammans med en tydlig arbetslinje har varit en stark bidragande faktor till en stabilitet och tillväxt i svensk ekonomi när andra länder backat. Men även vi står inför tuffa utmaningar framöver och tillväxten skrivs ner på grund av oron i bl.a. eurozonen.

 Dock har vi ett bättre utgångsläge än de flesta andra eftersom vi har en regering som tar ansvar. Jag noterar att en del opinionsbildare verkar tycka att detta är detsamma som tråkig politik. Men jag tror att de flesta medborgare föredrar en stabil och ansvarsfull finanspolitik som säkrar välfärd och skapar trygghet istället för en ogenomtänkt politik med växande underskott och ökande skulder, med nedskärningar och höjda skatter som följd. En politik som värnar välfärden och tar ansvar för våra gemensamma resurser må kallas tråkig – men den är ändå helt rätt. Fråga amerikanerna, de är dödströtta på politiker som inte tar ansvar, och de vet dessutom att det kommer att stå dem alla dyrt.

För mig är detta oacceptabelt och visar tydligt brist på förståelse av demokratins villkor. Alla beslut på kommunal nivå bör granskas på ett oberoende och professionellt och därför föreslår jag i min debattartikel att man bör införa någon form av extern yrkesrevision. Läs artikeln i sin helhet här.

Vi ser just nu mycket oro i vår omvärld kopplad till länders ekonomier.  KI skriver ner tillväxtprognoserna och det får vi anta att regeringen gör när de presenterar sina siffror om några veckor. Även arbetslösheten förväntas plana ut. 

Det vi ser nu skulle man kunna kalla finanskrisens andra halvlek. Många länder var redan innan krisen dåligt rustade med en för stor kostym. Dessa utgifter och andra efterfrågestimulerande åtgärder fick då finansieras med lån. Nu har lånen vuxit till stora skuldberg och eftersom länders ekonomier är tätt sammanflätade får detta stora konsekvenser.

 Jag är orolig över det faktum att vi har så många överintecknade länder. I Asien ser vi delvis motsatsen.  Obalansen i världsekonomin har aldrig varit större. Förenklat och kortfattat kan man säga att Kina producerar och lånar ut medan USA konsumerar och lånar. 

I Sverige står vi starkt rustade men det är viktigt att ha goda marginaler. Detta eftersom Sverige, som är så extremt beroende av andra länders efterfrågan och ekonomi, måste kunna parera en nedgång av konjunkturen. Eftersom överskottet nu förväntas minska är det klokt att avvakta med ett femte jobbskatteavdrag eller med ytterligare skattesänkningar för andra grupper. Precis som vi måste avvakta andra inkomstsänkningar eller utgiftsökningar.

 Jobbskatteavdraget är det verktyg som har bäst effekt för att påverka arbetsutbudet. Detta står fast även i kristider. Men det kostar och därför vore det okokt att nu – när vi ett kraftigt minskat överskott –sänka skatten ytterligare. Jag hoppas dock att det blir möjligt att införa ytterligare jobbskatteavdrag senare i mandatperioden.

De allra flesta länder i Europa kämpar med stora budgetunderskott och enorma statsskulder. Här hemma når vi överskott redan i år och vår statsskuld har inte varit så låg som nu på många år. Detta ger oss förutsättningar som andra länder bara kan drömma om. Vi pratar om vad vi ska göra med reformutrymmet samtidigt som andra länder får göra stora nedskärningar i den offentliga sektorn. 

Några länder i Europa har det extra problematiskt just nu. Grekland och Portugal är tyvärr de värsta exemplen på hur illa det kan gå om man inte har ordning i de offentliga finanserna. Dessa länder har tvingats söka stöd från IMF och EU men trots detta så har räntorna på statsobligationer utgivna av Grekland och Portugal fortsatt att stiga. Det beror helt enkelt på att marknaden inte har förtroende för länderna ska kunna hantera sin situation. Ländernas vanskötta ekonomier påverkar oss på många sätt och det skapar osäkerhet i hela Europa. Dessutom bromsas utvecklingen i EU när det handlar om att stärka vår gemensamma konkurrenskraft för att möta konkurrensen från Kina, Indien och andra länder. Det tror jag kan få stora effekter framöver.