Skriver idag gästkrönika i Nerikes Allehanda om skuldsättningen i Europa med koppling till det franska presidentvalet
Med en fot i riksdagens finansutskott och den andra i dess EU-nämnd har Europas ekonomiska utveckling kommit nära den politiska vardagen. Särskilt fokus har många av oss haft på Grekland, Italien, Spanien och Portugal eftersom budgetunderskotten och skulderna i dessa länder har vuxit sig allt för stora. Även om det enligt min mening kom sent, så har man från EU:s sida klargjort att höga skuldnivåer är ett problem. Tyvärr är det inte bara ovan nämnda länder som har problem. Många av de mer välmående länderna som Frankrike och Tyskland har skuldnivåer som ligget på 80-90 procent av BNP.
I flera europeiska länder är val nära förestående. I Frankrike närmar sig ett presidentval och häromveckan pressades den franska socialistkandidaten Francois Hollande i en tv-sänd utfrågning om Socialisternas svar på de franska ekonomiska utmaningarna. Hollande fick frågan vad han tänkte göra åt Frankrikes statsskuld och hans svar blev att han vill få fart på tillväxten. Hollandes frågeställare menade att det inte är hållbart att Frankrike fortsätter att ha en sådan hög skuldsättning och menade att det krävdes nedskärningar i de offentliga utgifterna för att få igång tillväxten. Han tog Sverige och Kanada som exempel, som de två länder med relativt högt skattetryck som tidigare lyckats få fart på tillväxten men det efter att man skurit i sina offentliga finanser.
Av Hollandes svar kunde man tydligt utläsa att han inte gillade tanken på att det krävs besparingar för att komma ur en svårt ekonomisk situation. Att franska socialister inte vill ta den nödvändiga tuffa vägen för att skapa tillväxt och förtroende för fransk ekonomi är beklagligt. Det går inte att ”satsa sig ur krisen” med ännu större utgifter eftersom det är en väg som leder till ännu högre skuldsättning.
Det faktum att Frankrike och många andra länder i Europa tillsammans har enorma skuldberg leder till att upplåning för den privata sektorn, företag och privatpersoner, blir dyrare eftersom de statliga lånen lägger beslag på en stor del av de tillgängliga också för den privata sektorn. Följden blir mindre resurser för investeringar vilket är negativt för ekonomin generellt. Hög offentlig skuldsättning riskerar också, vilket vi sett i flera europeiska länder, att leda till att räntan stiger kraftigt om långivare och marknaden tappar förtroendet för landets förmåga att betala sina skulder. En hög ränta på statspapper påverkar i sin tur hela ekonomin negativt och hämmar tillväxten.
Precis som med privatekonomin kan det aldrig vara hållbart att belåna sig upp över öronen samtidigt som man vägrar att skära ner sina utgifter. Och det är detta vi nu ser i flera länder i Europa. Att den franska socialisten Hollandes hellre vill se en väg där Frankrike försöker nå tillväxt utan nedskärningar är oroande och för tankarna till våra svenska socialdemokrater som under finanskrisen gärna ville prata investeringar och satsningar i dåliga tider men inte ville kännas vid att hålla statliga utgifter nere. När den spanska socialdemokratiska regeringen 2009 genomförde stora statliga investeringar och satsningar för att få igång sin tillväxt uttryckte Mona Sahlin denna politik som ett exempel för hela Europa att ta efter. Idag ska vi vara väldigt glada att Sverige inte befinner sig i Spaniens kläder där skulderna har växt från 40 procent av BNP 2008 till att idag vara 80 procent av BNP.
Frankrikes och Greklands nära förestående val är viktiga för Europa. Oavsett vilken politisk färg de nya ledarna kommer att ha så måste det finnas en tydlig och strategisk väg ut ur skuldsättningen. Om inte Europas ledare klarar att minska de offentliga skulderna kommer vägen framåt att bli ännu svårare för våra ekonomier. Det har inte vi inte råd med.
