Elisabeth Svantesson (M)

Kommer från en fin ceremoni i riksdagens kammare med anledning av att detta år är ett minnesår för Raoul Wallenberg. Han föddes för 100 år sedan och är – enligt mig – den mest beundransvärda svensken genom tiderna. I fredagens Nerikes Allehanda skrev jag en gästkrönika som handlade om Raoul:

Det finns en plats i riksdagshuset som är viktigare än andra att visa för skolelever som kommer på besök; minnesmärket över Raul Wallenberg. Där får jag och andra ledamöter en möjlighet att berätta om en svensk som gjort skillnad – på liv och död – för tusentals människor under andra världskriget. Det känns viktigt att svenska skolelever vet att det har funnits människor som osjälviskt och med stort mod vågat trotsa Hitlers dödspatruller. Som diplomat utfärdade Raul Wallenberg tillfälliga så kallade skyddspass – pass som identifierade personer som utgavs ha fått tillstånd att komma till Sverige. Detta gav ungerska judar en möjlighet att fly från nazismens dödsmaskineri.

För mig finns det även en annan orsak till att det känns viktigt att lyfta fram Raul Wallenbergs gärningar. Han gjorde det som den svenska regeringen och de flesta svenskar inte gjorde under kriget; trotsade Hitler i handling. Den svenska flatheten under andra världskriget kan få mig att känna sorg och gör mig ännu fastare i min övertygelse att Raul Wallenbergs minne är värt att hedra. Han gjorde helt enkelt det som väldigt få svenskar vågade eller ville göra.

I år är det ett officiellt minnesår för Raul Wallenberg eftersom det är 100 år sedan han föddes. Detta kommer att uppmärksammas på flera sätt och i flera länder. Här i Sverige börjar vi riksdagens arbetsår nästa vecka med en ceremoni i kammaren för att uppmärksamma minnesåret. Det känns viktigt och rätt. Själv skulle jag gärna gå längre. I en riksdagsmotion har jag föreslagit att Sverige borde införa en årlig minnesdag för att hedra Rauls minne. Detta är något som skett i andra länder men inte i det land där han är född.

Och visst kan det synas märkligt att vissa svenskar tenderar att få mycket större uppskattning utanför Sverige än här hemma trots att de gjort stora insatser för mänskligheten. Jag kan inte minnas att mina historielärare någonsin lyfte fram Raul Wallenberg på ett särskilt sätt och jag hoppas innerligt att dagens historielärare lägger ner mycket mer tid på andra världskriget och förintelsen än vad mina lärare gjorde.

Det Raul Wallenberg gjorde är värt att lyfta fram på ett sätt som kan få oss alla att känna en stolthet över att någon steg fram och vågade göra en skillnad. I år- år 2012 – ges vi alla en möjlighet att hedra Raul Wallenbergs minne. Hoppas att vi alla tar chansen att göra det så att det inte bara är i New York, Moskva, Tel Aviv, Berlin och Toronto som man hedrar hans minne.

Samtidigt bör vi påminna varandra om att det fortfarande finns människor som lider såväl runt om på jorden som i vår närhet. Dessa behöver vårt stöd på olika sätt. Även om inte många andra krigshärdar eller katastrofer kan jämföras med förintelsen finns det fortfarande människor som behandlar andra människor med grymhet – både i det stora och i det lilla. Här måste vi ha civilkurage och mod att göra det vi kan för att hindra ondskan – med Raul Wallenberg som förebild.