Idag skriver jag en gästkrönika i Nerikes Allehanda om det ekonomiska och politiksa läget i USA:
Det är minst sagt ett låst läge i amerikansk politik. Trots dramatiskt växande budgetunderskott och därmed ökande statsskuld vägrar republikaner och demokrater att på allvar sätta sig vid förhandlingsbordet för att kompromissa fram en lösning som kan rädda landet från en recession. För någon vecka sedan besökte en delegation ur riksdagens finansutskott USA. Frustrationen, över den skyttegravspolitik som nu spelas upp på federal nivå, var stor hos alla vi mötte.
En bidragande orsak till bristen på politiskt ansvarstagande finner man i det valsystem som USA tillämpar. Med 14 månader kvar till nästa presidentval inleder nu partierna sina primärvalskampanjer för att ta fram sina huvudkandidater. Att Obama kommer att representera demokraterna är det nog ingen som tvivlar på men svårare är det att sia om vem som ska företräda republikanerna. Och eftersom det först och främst är partiernas ytterkanter som röstar i primärvalen så innebär det att en republikansk presidentkandidat måste vinna Teapartyrörelsens röster för att bli vald till president. Och den som vill blidka Teapartyrörelsen räds i dagsläget att kompromissa med president Obama om den ekonomiska politiken. Även presidenten har svårt att med demokraternas hjälp kunna kompromissa om allt för stora nedskärningar i det offentliga eftersom även han vill bli omvald.
Risken är stor att det ekonomiska läget kommer att vara låst ända fram till presidentvalet 2012. Det vore destruktivt för amerikansk ekonomi men också för övriga delar av världen eftersom landet fortfarande spelar en stor roll i världsekonomin.
Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har länge bedrivit en expansiv penningpolitik och med en ränta nära noll kan inte längre räntan användas som ett vapen att få fart på ekonomin. Däremot har centralbanken stödköpt statsobligationer för 600 miljarder dollar – vilket är detsamma som att trycka nya pengar – i ett försök att stimulera tillväxten. Men nu väntar Federal Reserve på att politikerna ska ta sitt ansvar.
I USA ser många avundsjukt på Sverige eftersom vi efter 90-talskrisen lyckades med överenskommelser över blockgränsen för att få till stånd ett finanspolitiskt ramverk. Här har Alliansen respekterat de grundläggande restriktioner som riksdagen fattat beslut om när det gäller våra gemensamma finanser. Detta ansvarstagande tillsammans med en tydlig arbetslinje har varit en stark bidragande faktor till en stabilitet och tillväxt i svensk ekonomi när andra länder backat. Men även vi står inför tuffa utmaningar framöver och tillväxten skrivs ner på grund av oron i bl.a. eurozonen.
Dock har vi ett bättre utgångsläge än de flesta andra eftersom vi har en regering som tar ansvar. Jag noterar att en del opinionsbildare verkar tycka att detta är detsamma som tråkig politik. Men jag tror att de flesta medborgare föredrar en stabil och ansvarsfull finanspolitik som säkrar välfärd och skapar trygghet istället för en ogenomtänkt politik med växande underskott och ökande skulder, med nedskärningar och höjda skatter som följd. En politik som värnar välfärden och tar ansvar för våra gemensamma resurser må kallas tråkig – men den är ändå helt rätt. Fråga amerikanerna, de är dödströtta på politiker som inte tar ansvar, och de vet dessutom att det kommer att stå dem alla dyrt.
