Krönika i dagens Nerikes Allehanda

Att människor får mer makt över sina egna liv är en viktig rättvisefråga, liksom att vi gemensamt ger hjälp och stöd till de som bäst behöver det. Därför är arbete och skatter starkt förknippade med rättvisa. Att ha ett arbete att gå till, att känna sig delaktig och behövd, och därigenom kunna försörja sig bygger den bästa grunden till ett sammanhållet och därmed rättvist Sverige. En rättvis politik söker vägar att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden. För de allra flesta behövs inga politiska insatser, man hittar ett arbete själv. Men för andra behövs ett stöd eftersom man kanske varit långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven och inte har kraften att klara det på egen hand.

Att möta en person som efter åratal i maktlös arbetslöshet, kommit i arbete eller startat ett företag med andra och har en lön att leva på, är oerhört upplyftande. Dessa personer upplever för första gången på många år en meningsfullhet i tillvaron. Men för att komma dit behövdes ett politiskt stöd. Därför är det extra viktigt att vi genom politiken satsar mest på de grupper som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden. Även om antalet långtidsarbetslösa har minskat med 24 000 personer sen ett år tillbaka är det långtifrån tillräckligt. Finanskrisen bidrog till att de som redan innan krisen var långtidsarbetslösa, nu hamnat längre bak ”i kön”.

Just nu pågår diskussioner om det som kallas FAS3, en insats som berör långtidsarbetslösa och tidigare långtidssjukskrivna. I FAS3 får deltagarna möjlighet att pröva på ett arbete, samtidigt som de söker jobb. Detta ger en sysselsättning, en arbetsgemenskap, kontakter och referenser – oftast är det just detta som många faktiskt saknar. Vi ser exempel på arbetsplatser där detta inte fungerar och det måste åtgärdas genom bättre kontroller. Det är självklart att varje person i FAS3 ska erbjudas en bra plats som aktiverar och utvecklar – inte passiviserar.

 Skatter har länge varit ett slagträ i debatten om rättvisa. De flesta av oss är överens om att välfärdstjänster ska finansieras genensamt, via skatter. Rättvisa är att alla barn och unga får tillgång till en god utbildning och att vi alla får tillgång till bra vård när vi behöver det. Detta ska inte styras av plånboken. Och det är fullt möjligt att sänka skatter samtidigt som vi upprätthåller en bra välfärd. Sänkta skatter på inkomster ökar nämligen drivkrafterna till arbete och därmed ökar också sysselsättningen, vilket stärker välfärden. Men framförallt är sänkta skatter en rättvisefråga och diskussionen om skatter hamnar ofta fel. Att sänka skatter för låg- och medelinkomsttagare handlar ju i grund och botten om att låta människor, som har arbetat ihop sin egen lön, chansen att behålla lite mer av sin inkomst. Det är ju trots allt inte statens pengar. Och för mig är detta rättvisa; att en undersköterska under ett år fått behålla en hel månadslön kvar i plånboken efter skatt. Det har ökat hans eller hennes livsutrymme och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv gett stora vinster eftersom fler arbetar.

Om oppositionspartierna får som de vill kommer skatten höjas för vanliga löntagare och därmed minskar livsutrymmet. Dessutom kommer arbetsgivaravgifterna att höjas för unga och långtidsarbetslösa. Det betyder att det blir dyrare att anställa och att arbetslösheten ökar. Den som menar att det är en rättvis politik är svaret skyldig.