Idag kom Riksrevisionens rapport; ”Myndigheternas insatser för finansiell stabilitet – Lärdomar i ljuset av utvecklingen i Baltikum”. Även om delar av information som finns i rapporten är känd så tycker jag att den sammanfattar och sätter ljuset på några viktiga frågor och problem. Rapporten tar helt enkelt fram de viktigaste lärdomarna från krisen. För den intresserade finns rapporten att läsa här.

Det är blir tydligt att Riksbanken och Finansinspektionen delvis missbedömde likviditetsriskerna som storbankerna löpte i Baltikum. Men samtidigt har dessa två aktörer lär sig mycket av händelseförloppet under krisen. När det gäller de som hade verkligen det stora ansvaret, bankerna, är jag mer skeptisk.

Ett av problemen på Baltikum var ju att flera svenska banker hade en dominerande roll i de baltiska betalningssystemen. År 2007 hade de svenska bankerna en marknadsandel på någonstans mellan 55 till 90 procent av utlåningen i de baltiska länderna. På det här sättet fick också den svenska staten ett implicit ansvar för dessa länders ekonomiska stabilitet.

Det som förvånar mig nu är att flera svenska banker inte verkar ha lärt sig någonting av krisen. Eller så är deras minne väldigt kort. Under det senaste året har nämligen flera banker börjat expandera i Baltikum igen. I april förra året ökade exempelvis både SEB och Swedbank utlåningen till husköpare i Estland, som bankerna ser som sin hemmamarknad. Göran Bronner, riskchef på Swedbank, sa i april förra året: ”Ekonomin i Estland stabiliseras, köparna har kommit tillbaka och fastighetspriserna har till och med börjat gå upp i vissa områden”.

I ett annat dokument från Swedbank finns följande att läsa: ”Länderna är en del av Swedbanks hemmamarknader och när nu utsikterna för länderna återigen ser ljusare ut gör vårt långsiktiga engagemang i regionen att vi finns där för att möta våra kunders behov när ekonomin tar fart uppåt igen. Det är vår övertygelse att detta långsiktigt kommer att vara gynnsamt för bankens aktieägare.”

Så lät det ju även 2008. Då reviderade man upp sina prognoser för de baltiska länderna. Och vi vet alla hur det gick.

Visst stabiliseras de baltiska ekonomierna men utvecklingen är fortfarande sårbar och som Finansinspektionen har formulerat det: Utvecklingen är dock sårbar och det kvarstår betydande kredit och intjäningsrisker som kan materialiseras vid en ny försvagning eller fördröjd återhämtning. Trots de sjunkande kreditförlustnivåerna utgör Baltikum fortfarande en viktig risk för storbankerna som är verksamma där.

Min fundering är varför inte aktieägarna i de svenska storbankerna reagerar i ännu högre utsträckning är vad de gör.

Flera tidningar rapporterar också om rapporten bl.a. DN

Idag presenterade Finansinspektionen en intressant rapport. Den visar hur EU-rekommendationen om bonuspolicy inom finanstjänstesektorn har genomförts och vilka åtgärder som har vidtagits för att se till att de nya reglerna följs.

Dessutom presenterar man en bild över hur väl företagen som omfattas av reglerna har anpassat sig till rekommendationerna. Finansinspektionen påvisar att det finns stora brister bland de 41banker, värdepappersbolag och fondbolag som studerats. Bristerna handlar om hur bonussystemen är uppbyggda, redovisade eller utbetalade. Knappt hälften av de undersökta företagen har gjort nödvändiga anpassningar till de föreskrifter som finns vad gäller ersättningar.

Man slutar aldrig att förvånas över hur vissa aktörer på finansmarknaden agerar. Det är sorgligt att läsa att i vissa fall ”är bristerna så uppseendeväckande att de ger FI intrycket av att företaget medvetet valt att kringgå reglerna”. På svenska kallas det att fuska med flit.

Staten har sålt 255 miljoner aktier i Nordea. Det finns många goda skäl till att staten ska minska sitt ägande i Nordea. Personligen tycker jag att det starkast argumentet är att staten, som sätter upp spelreglerna på finansmarknaden, inte samtidigt kan vara en av spelarna.

Men ett annat viktigt skäl är att staten, och därmed skattebetalarna, inte bör äga riskfyllda tillgångar. Detta blev särskilt tydligt i finanskrisen. Ett tredje argument för minskat ägande är att intäkterna från försäljningen (som nu uppgick till 19 miljarder kronor) kan användas för att minska statsskulden och därigenom stärka den svenska ekonomin. De länder som lyckas pressa ner statsskulden kommer definitivt att klara sig bättre än andra i nästa kris.

Vi i Alliansen vill också sälja SBAB och minska ägandet i Telia Sonera. Detta är något som riksdagen redan under förra mandatperioden fattade beslut om. Men just nu ser det ut som alla fyra oppositionspartier kan komma att stoppa försäljningen. Det vore olyckligt om oppositionen tillsammans river upp mandatet som riksdagen redan gett regeringen. Och jag måste erkänna att jag har mycket svårt att förstå varför det skulle vara viktigt för Miljöpartiet att äga SBAB.