Idag skriver jag följande krönika i Nerikes Allehanda
Vi politiker har en förkärlek för nollvisioner. Särskilt inom områden där vi känner att det finns en möjlighet att förändra dyster statistik. Att införa en nollvision mot dödsolyckor i trafiken är typexempel på en vision som vi känner att vi kan närma oss genom en mängd åtgärder, som mitträcken och skärpta böter för fortkörning. Men på andra områden, där vi alla tycker att det är svårare att hantera problematiken, lyser nollvisionerna med sin frånvaro. Att självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna för personer mellan 15 och 44 år och har vi svårare att hantera. En fråga som också är svår, men som vi under senare år kommit att diskutera och uppmärksamma mer och mer, är det kvinnovåld som förekommer i samhället.
Mäns våld mot kvinnor utövas fysiskt, psykiskt, sexuellt eller genom hot. Våld mot kvinnor är ett stort och komplext samhällsproblem. Tusentals kvinnor misshandlas i sitt hem av en närstående man, vecka ut och vecka in. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, anmäls endast mellan 20-25 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer till polisen. Det betyder att mörkertalet är stor. Såväl svensk som utländsk forskning visar att hälften av de kvinnor som utsatts för våld från en närstående man kommer att fortsätta utsättas vid upprepade tillfällen. För några av dessa kvinnor leder det brutala våldet till deras död.
I veckan besökte jag Kvinnohuset i Örebro. Hit kommer kvinnor och barn som inte längre är säkra i sitt eget hem. Många har utsatts för våld under lång tid men nu kunnat, eller tvingats, att ta steget och flytta från sitt eget hem. Frågan som klingade i mitt huvud när jag lämnade Kvinnohuset var; vad är anledningen till att den våldsamme mannen får bo kvar i hemmet medan offren, kvinnan och eventuella barn, får fly hals över huvud. Det är en ytterligare förlängning av det övergrepp som man redan har utsatts för. Läs mer