Så har utskottarbetet kommit igång på allvar. För egen del innebär Finansutskottet och EU-nämnden nya roliga utmaningar. Vid det första EU-nämndsmötet i fredags blev vi alla varse om vad den nya situationen med fyra oppositionspartier i majoritet (om de går ihop) kan innebära. 

Till EU-nämnden kommer regeringens representanter för att förankra vilken ståndpunkt Sverige ska ha på ministerrådet. Om man har en annan åsikt än regeringen kan man avge en avvikande mening.  Det är dock viktigt att formulera denna så att regeringen vet vilket förhandlingsmandat och vilka ramar man har på rådsmötet. I fredags ville de rödgröna avge en avvikande mening i enlighet med, den mycket flummiga och konturlösa, avvikande mening man gett i arbetsmarknadsutskottet (de till och med hänvisade till en annan avvikande mening i FiU). Sverigedemokraten ville stödja denna avvikande mening, trots att vi alla fick intrycket av att hon knappast hade läst den. Hade inte sossarna varit en man kort, vilket jag misstänker att man var med flit, hade de rödgrönas skrivning från arbetsmarknadsutskottet blivit regeringens nya ståndpunkt.

Det parlamentariska läget ställer stora krav på att alla kan formulera sin egen politik. Självklart kan alla fyra oppositionspartier gå ihop om en gemensam avvikande mening men det minsta väljarna ska kräva av dem är att de kan formulera sig tydligt och ge regeringen ett tydligt mandat. Det kommer också att inträffa många nya situationer där regeringen behöver förhandla med andra partier. Vi befinner oss i minoritet och det måste vi också förhålla oss till.