Till dess kommunen skiljer oss åt

Krönika i dagens Världen idag:

Under det senaste året har media rapporterat om äldre par som inte längre får bo tillsammans när en av makarna har behov av en plats i ett äldreboende. Ofta har paren varit gifta i många år och vill inget hellre än att tillbringa sina sista år tillsammans. I Karlshamn var det Asta och Gösta Persson som efter 68 års äktenskap tvingades att bli särbor mot sin vilja. Ett annat fall som belysts handlade om Torsten och Maggie Karlsson i Kungshamn som efter 65 års äktenskap inte fick bo ihop på grund av att kommunen menade att Torsten ansågs vara för frisk för att få ta upp en plats på äldreboendet. Många upprörda kommunmedborgare protesterade och frågan uppmärksammades i media vilket ledde till att Torsten och Maggie slutligen inte behövde bo på var sitt håll.

Tyvärr slutar berättelserna inte alltid så lyckligt. I många liknande fall säger kommuner nej till att låta äldre bo tillsammans sina sista år. Och man gör det genom att försöka gömma sig bakom Socialtjänstlagen. Men sanningen är att det inte finns några lagliga hinder för att låta äldre bo ihop. Vissa kommuners agerande kan nog bara förklaras med att lokala tjänstemän och politiker kopplat bort medmänsklighet och sunt förnuft och istället låtit ekonomiska argument ta överhanden.

Kommuner som skiljer äldre par åt borde skämmas över sitt beteende. Om ingen bättring sker i frågan tycker jag att vi som lagstiftare måste reglera detta i lag så att äldre har rätten att bo tillsammans. Äldreomsorgens roll måste vara att hjälpa oss människor att leva ett så normalt liv som möjligt på ålderns höst. Att få fortsätta vara med våra nära och kära är förstås bland det viktigaste för många av oss.

Vi som följt äldrefrågorna under en längre tid vet att boendefrågan för äldre länge varit ett sorgebarn. Under de socialdemokratiska regeringsåren minskade antalet platser i särskilt boende för äldre dramatiskt. Bara mellan år 2000 och 2006 försvann nästan 20 000 platser. Självklart får detta stora konsekvenser. En konsekvens är att de med tyngst vårdbehov prioriteras och många äldre som enligt kommunen inte har ett tillräckligt vårdbehov för att bo i ett äldreboende upplever sig isolerade, otrygga och ensamma. En annan konsekvens har också blivit att par skiljs åt i en del av landets kommuner.

Alliansregeringen har satsat stora summor på ett investeringsstöd för äldreboenden och nu ser vi äntligen att antalet platser på särskilda boenden ökar något. Det är viktigt för att förbättra boendesituationen för alla äldre, liksom för makar som vill bo ihop. Men jag menar att rätten att bo tillsammans först och främst handlar om värderingar.

Den värdighetsgaranti som regeringen inom kort väntas föreslå inom äldreomsorgen handlar just om att sträva efter att man i hög ålder ska kunna behålla sina intressen, vanor och närhet till familj och vänner. Värdighetsgarantin kommer förhoppningsvis att tydliggöra att det inte är kommunen eller staten som ska skilja makar åt.

Gästkrönika i Nerikes Allehanda idag

Idag beslutade vi i riksdagen om en nyemission i flygbolaget SAS AB. Bolaget blöder och ägarna, där svenska staten representerar drygt 20 procent av ägandet, måste investera mer i bolaget för att undvika konkurs. Det känns otillfredsställande att fatta den här typen av beslut men att låta bolaget gå omkull är inte ett ansvarsfullt alternativ.

Redan innan finanskrisen var jag övertygad om att staten inte bör äga bolag då det finns hyfsat fungerande marknader. Jag tror nämligen att staten, generellt sett, är en sämre ägare och att det kapital som staten binder upp i statliga företag kan användas på ett bättre sätt. Framförallt ska staten inte tävla på en arena där staten själv bestämmer spelreglerna. Att på en och samma gång uppträda som ägare och utformare av reglerna i näringslivet riskerar att skapa en rad problem. Det kan handla om risk för konkurrenssnedvridning och risk för dåliga investeringsbeslut.

När SAS nu blöder och svenska skattebetalare måste satsa nya pengar i bolaget växer sig min övertygelse ännu starkare. Varför ska staten överhuvudtaget vara delägare i ett flygbolag? Flygresenärerna och marknadens övriga aktörer skulle knappast få det sämre med en annan ägare. Däremot vore det oklokt att, som miljöpartiet föreslår, sälja bolaget just nu. Ingen vill köpa ett bolag som är på randen till konkurs, först måste bolaget bli starkare och mer attraktivt. I annat fall får staten dumpa priset på sina andelar i SAS, vilket vore en dålig affär för skattebetalarna. Denna basala insikt saknas inom miljöpartiet. Däremot menar jag att det inte får dröja alltför länge innan staten säljer sin del av bolaget. Precis som staten också bör sälja flera andra bolag.

Det finns dock många politiker som ger signaler i motsatt riktning. När krisen var som värst för SAAB hördes krav på att staten borde gå in som ägare. Främst var det socialdemokrater och andra på den politiska vänsterkanten som höjde röster till förmån för statligt ägande. En av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna skrev exempelvis en debattartikel i Göteborgsposten och hävdade att staten borde gå in som ägare i SAAB och sedan borde Volvo och SAAB slås ihop. När jag möter så ogenomtänkta inlägg bekräftas min uppfattning att politiker oftast inte är goda affärsmän. Staten och dess företrädare ska undvika att leka bilindustristrateger med medborgarnas skattepengar.

Diskussionen om Vattenfall leder mig till samma slutsats. Det rimliga vore att Vattenfall drivs efter affärsmässiga principer och att staten genom generella regler styr över energibranschen. Vattenfall och SAS är bara två i raden av bolag som den svenska staten äger. Staten är nämligen Sveriges största ägare av företag med inte mindre än 54 företag och koncerner, där 40 företag är statligt helägda och14 företag ägs tillsammans med andra aktörer.

Alliansen har minskat det statliga ägandet under de senaste tre åren. Trots det finns mycket kvar att göra. Staten bör enbart kvarstå som ägare då det finns väsentliga samhällsintressen som utesluter andra ägandeformer och försäljning riskerar att skapa osunda konkurrensvillkor. Det kan också finnas en nytta med statligt ägande då det är ett ändamålsenligt sätt att uppnå tydliga politiska mål på till exempel forskningsområdet, kulturområdet eller det socialpolitiska området. I övrigt är det svårt att se varför staten ska vara storägare i företag.

När statens driver kommersiella företag, som konkurrerar på en marknad, och samtidigt sätter upp spelreglerna för aktörerna, så uppstår en problematisk och moraliskt tvivelaktig situation. Dessutom är det svårt att motivera varför våra skattepengar ska riskeras i bolag som går med förlust år efter år. Det vore bättre om skattepengarna kunde användas för ytterligare förstärkningar av välfärdens kärna.

Krönika införd i dagens Nerikes Allehanda

Besök hos judiska församlingen i Malmö

Judarna i Malmö lever under en press som ingen i Sverige ska behöva uppleva. Trakasserier och olika former av antisemitiska påhopp är vardagsmat för många av dem. Att den politiska ledningen dessutom inte väljer att ta avstånd från det som händer gör att jag blir ledsen och mycket beklämd.

Idag var jag på plats i den judiska församlingen tillsammans med migrationsminister Tobias Billström och oppositionsrådet Anja Sonesson. Från alla nivåer i vårt parti ville vi lyssna på församlingens berättelse och samtidigt visa vårt stöd i en tid då klimatet hårdnar i Malmö.

När man hör att människor inte känner sig hemma i den stad man vuxit upp utan väljer att flytta till andra platser i Sverige så borde den politiska ledningen skämmas. Det är till och med så att vissa judar flyttar till Israel för att de inte känner sig trygga i Sverige. Det är inget fel på att längta till Israel, tvärtom, men det tragiska är att motivet till att man flyttar är att man inte känner sig säker här i Sverige.

Judarna i Malmö får stå ut med mycket som många andra inte skulle acceptera. Vilka andra gudstjänstbesökare måste ha pansarglas i sina lokaler? Vilka andra folkgrupper eller religionsutövare skulle betala stora summor pengar för att göra sin samlingslokal trygg?

Det bekymrar mig att socialdemokraterna och övriga majoritetspartier i Malmö är så veka. Att de inte står upp tillsammans och fördömer våld och trakasserier mot judarna i staden. Det är bedrövligt att Ilmar Reepalu alltid måste diskutera Israels politik så fort diskussionen rör judarna i Malmö. Många av judarna i Malmö är födda här i Sverige och är svenskar. De ska inte behöva förklara eller försvara staten Israels politik. Och vilken åsikt de än har om situationen i Mellanöstern så är det fullkomligt irrelevant. Det finns ett grundlagskydd för minoriteter och judarna är inkluderade i detta. Ilmar Reepalu borde skicka tydliga signaler om att detta skydd är viktigt och att ha beklagar det som hänt.

Judarna i Malmö behöver allas vårt stöd och jag tror att de kände att de fick stöd av oss som besökte dem idag.

Arbetsmarknadsutbildningar

Idag var det återigen frågestund här i riksdagen och jag ställde jag en fråga till arbetsmarknadsministern om arbetsmarknadsutbildningar. De senaste dagarna har det riktats kritik mot att antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen är för få. Men jag menar att huvuddelen av utbildningarna ska vara inom det offentliga utbildningssystemet och inte inom arbetsmarknadspolitiken. Man måste komma ihåg att arbetsmarknadsutbildningar är minst dubbelt så dyra som motsvarande utbildning inom det offentliga utbildningssystemet.

Individen själv har också ett stort ansvar för sin utbilding. Det skulle vara orimligt att allt för många arbetslösa får dyra utbildningar via Arbetsförmedlingen samtidigt som andra får bekosta hela sin utbildning själv. Så min slutsats, som också delas av arbetsmarkandsministern, är att arbetsmarkandsutbildingar först och främst ska vända sig till arbetssökande som har störst behov. Dessutom är det främst bristyrkesorienterad arbetsmarknadsutbildning som kan var ett effektivt stöd i matchningsarbetet.

Det är också så att det har uppstått en situation där arbetsgivare inom vissa sektorer förväntar sig att Arbetsförmedlingen ska beskosta en hel massa utbildingsinsatser som faktiskt företagen själva kan stå för kostnaden. Det är inte rimligt.

Äntligen!

Idag har jag debatterat, och riksdagen har fattat beslut om, ett förslag som jag är oerhört glad över. Det handlar om att vi inför en helt ny lag om etableringsinsatser för nyanlända.

I korthet innebär förslaget att det övergripande ansvaret nu läggs på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna. Det borgar för en enhetlighet och för att arbetslinjen ska stå i fokus. Vi inför också en ny viktig aktör – etableringslots – som ska stödja den nyanlände under etableringsperioden. Lotsen, som kan vara ett företag eller en organisation, är tänkt att kompensera personen för det nätverk som individen sällan har. Den nyanlända väljer själv vilken lots som ska stödja och coacha i etableringsprocessen. Dessutom införs nu en ny ersättning, lika i hela landet, som endast betalas ut vid aktivt deltagande. Grundregeln är att alla ska delta i etableringsinsatser på heltid men tiden begränsas till maximalt två år. Att ersättningen är individuell och inte kopplad till hushållet kommer att leda till att fler kvinnor snabbare får kontakt med arbetsmarknaden. Sist men inte minst ska alla personer med en etableringsplan delta i samhällsorientering för att lära känna hur vårt samhälle fungerar och de värderingar som det grundar sig på.

För mig är detta ett efterlängtat och mycket välkommet förslag. När jag för fem år sedan gjorde en uppföljning av introduktionen för nyanlända på uppdrag av dåvarande Integrationsverket fann jag många brister. Många av dessa brister kvarstår även idag. Det är kommunerna som ansvarar för introduktionen och ett problem är att det ser så olika ut i olika kommuner. För den som har ”otur” och hamnar i en kommun men svag arbetsmarknadsintroduktion kan det innebära noll och ingen kontakt med arbetsmarknaden under flera år. Ett annat problem med introduktionen för nyanlända är att kvinnor som grupp får en sämre introduktion än män. Kvinnor påbörjar undervisningen i svenska senare, har färre veckotimmar, har färre kontakter med arbetsmarknaden och har lägre ersättning under introduktionsperioden än männen.

Dagens beslut borgar för att människor får bättre verktyg att snabbare ta sig in på arbetsmarknaden.

Oppositionen hade en låg framtoning idag. Kanske för att det int har några genomtänkta egna förslag. (S) och (V) avslog hela propositionen. Mp röstade med oss, men reserverade sig mot lotsarna. Det är intressant att se att de också har svårt att ena sig om flera andra delar. Vänstern vill tvinga kommuner att ta emot nyanlända. Men de vill att individer ska få välja var de ska bo. Sossarna vill att kommuner ska vara skyldiga enligt lag att ta emot och att individer ska anvisas bostad (genom tvång). Miljöpartiet är helt emot tvång.

Så ser det ut på punkt efter punkt. Men Kalle Larsson lovade i talarstolen att det snart kommer ett gemensamt alternativ på området. Det ser jag fram emot.

Försörjningskrav för anhöriginvandring

Just nu pågår en debatt i riksdagens kammare om försörjningskrav för anhöriginvandrare. Sverige är det enda landet i EU som inte har något krav på att man måste ha möjlighet att försörja sina nära och kära för att ta dem till Sverige. Grundprincipen är viktig; Den som kommer till Sverige som asylsökande ska ha en viss försörjning och bostad av tillräcklig storlek för att senare ta hit sina anhöriga (om inte de anhöriga själva har asylskäl).

Förslaget har varit kontroversiellt för några av allianskamraterna och därför finns det också en massa undantag kopplat till försörjningskravet. Men det finns ändå en poäng med att införa detta eftersom det ger den enskilde individen ett större egenansvar för sin situation i Sverige. Något som ofta saknats i migrations- och integrationspolitiken.

100 år – men mycket kvar att göra

Idag fyller den internationella kvinnordagen 100 år. Mycket har hänt som är värt att fira men mycket arbete återstår att göra runt om på jorden för att kvinnor och män ska åtnjuta samma fri- och rättigheter.

I torsdags var det frågestund i riksdagen och jag ställde en fråga till Integrations- och jämställhetsminister Nyamko Sabuni angående alla de flickor och kvinnor i Sverige som lever i hederskulturer och upplever att deras liv är kringskuret.

Här finns den första frågan och här finns det första svaret. Därefter min följdfråga och miniterns sista svar.

Det kändes vitkigt att lyfta den här frågan eftersom den finns så nära oss även om vi inte alltid vill tro det eller orkar att ta in det. På något sätt känns kampen för lika löner lite futtig, även om den är viktigt, när det finns unga tjejer och kvinnor som inte ens åtnjuter de mest grundläggande mänskliga rättigheterna även här i Sverige.

Yttrandefrihet i fokus

Igår anordnades en dag om yttrandefrihet i Örebro. På förmiddagen träffades 600 elever för att diskutera just yttrandefrihet. Men det är svåra frågor och när de fick frågan hur många som förespråkar yttrandefrihet och tryckfrihet så röstade alla för detta. Men när frågan ställdes om de tyckte att det är okej att deras betyg kan finnas i en artikel i tidningen tyckte ungefär hälften att det fel.

Bara detta visar hur viktigt det är att vi håller diskussionen levande om betydelsen av våra grundlagstadgade rättigheter.
Eftermiddagen fortsatte i samma anda fast med en annan publik. Vi fick bland annat lyssna till Dawit Isaaks bror och det var den programpunkt som gjorde fårgan mer levande än någonsin.

Igår var också Nerikes Allehandas första sidor skrivna som om tidningen gav ut i en diktatur. Werme hyllades som den store ledaren och artiklarna var en enda stor okritisk hyllning till kommunstyrelsens ordförande. Jag tyckte att idén var lysande. Vi tar vår yttrandefrihet och tryckfrihet för given och det är lätt att vi gillar den när det passar oss men när vi blir trampade på tårna och saker kommer förr nära oss tenderar vi att ogilla yttrandefriheten.

Självklart är följer ett stort ansvar med yttandrefrihet men vi ska vara rädda om den kan aldrig tas för given. Det finns tendenser till att vissa vill kringskära våra friheter men vi måste alltid förvara dem även om den ibland ”drabbar” oss.

Vilken vecka

Den här veckan har handlat mycket om RUT och ROT. När de röd-gröna beslutade sig för att ha en gemensam ståndpunkt i frågan blev beslutet att RUT ska bort men att ROT antagligen får bli kvar.

Igår skrev jag en debattartikel i Nerikes Allehanda om detta och den finns att läsa under fliken Debattartiklar. I onsdags debatterades också samma ämne i P4 Örebro och det var Eva-Lena Jansson och jag som stod på varsin sida i debatten. För mig är det inget annat än ideologisk blindhet att fördöma RUT-avdraget.

För egen del har veckan också haft ett stort fokus på föreningsårsmöten. Av fem kvällar har jag talat (och på några ställen varit ordförande) på fyra årsmöten. Det är superroligt att möta medlemmarna i länet. Om lite drygt ett halvår har vi val och jag tycker att gräsrötterna är taggade och villiga att arbeta hårt för att vi ska fortsätta att styra Sverige.

Sjukförsäkringen och ST

På Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är ST den största fackliga organisationen. Idag skriver företrädare för förbundet på DN debatt om regeringens sjukförsäkringsreform.

Jag har träffat en hel del arbetsförmedlare under mina år i Arbetsmarknadsutskottet och visst finns de förmedlare som delar bilden som ST nu beskriver i DN men det finns också många som inte skriver under på denna verklighetsbeskrivningn. Intressanta att notera är att det är 3 500 anställda av närmare 25 000 som svarat på enkäten och att endast var femte av de som svarat arbetar med stöd åt långtidssjukskrivna.

Efter två korta månader av en reform dömer man i princip ut mycket av den. Självklart ska vi i riksdag och regering vara ödmjuka inför det faktum att det kan bli fel när man sjösätter en ny reform. Jag tror att en del skulle kunna gjorts på ett annat sätt men i grund och botten var reformen nödvändig.

Och visst kan det vara så att många som nu kommer in i introduktionsinsatserna upplever att de är för sjuka för att arbeta. Detta särskilt med tanke på att många människor varit sjukskrivna i massor av år. Nu gäller det att de får verktyg att ta sig vidare. Visar det sig att de verktyg som Arbetsförmedlingen har (efter 2månader) inte räcker till så måste vi självklart utveckla introduktionsprogrammet.
Det är jag den första att skriva under på.